20110110

Planen var att rida den längre rundan som jag ridit med den balanserade piloten förut i veckan. Men när jag kravlat mig upp och tagit mig så långt som till parkeringen så var där några personer som lastade in saker i sin bil. Fimpen såg dem, varpå han funderade några sekunder innan han blev jätterädd och var tvungen att galoppera bort från faran. Min tolkning av händelsen är att han har för mycket energi efter att han kommit från "militärskolan". Så när han sedan sett hur Nevada blir rädd för olika saker har han fått för sig att det är ok att reagera på vissa saker. Men hur som helst kände jag att i och med att det blåste plus att han stack för att några höll på vid sin bil så ville jag inte rida den längre sträckan. Detta i och med att vi färdas via den stora vägen en bit där, vilket kan leda till en olycka om han får för sig att reagera på något när vi är där.

Därför fick jag hålla mig på de lokala vägarna, med lite sämre underlag. Det plogades strax innan nyår, sedan dess har det snöat en del. Efter att det snöat har det töat, vilket gör det snön tung och hal. Gropar efter att människor och djur tidigare gått i snön har smält i botten för att sedan frysa igen, vilket gör det gropigt under den hala och tunga snön. Där det varit lite mindre snö har vi kunnat trava, annars har vi skrittat. Vi varvade skritt och trav genom hela rundan. Den var lite drygt 7 km lång och tog 1 timme och 10 minuter att rida.

Vid en plats längs med vägen där det ligger fält på båda sidor om vägen hade smältvattnet runnit från det ena fältet till det andra, vilket resulterade till att det smält under den hårdpackade snön, med rännilar av vatten som rann över den del av vägen som var blottad. Ja, detta var ju min bild av underlaget. Fimpens bild av det vet jag inte riktigt vad den var, men den var långt mer spektakulär. Han ville inte gå över. När jag var påstridig ville han först ändå inte, till sist tog han mod till sig och kastade sig ut, tog vägen över snövallen i kanten och fortsatte i galopp en bit till. Jag höll in honom, klappade om honom och vände sedan tillbaka. Från andra sidan var det ännu mer skräckingivande! Till sist får jag över honom, berömde återigen mycket. När vi gick över tredje gången kastade han sig fortfarande men kändes mycket lugnare. Klappade om honom även då.

Lite lätt svettig på bogen, men var inte alls andfådd efteråt. Nu blir det en vilodag. En kortare tur på onsdag är planen. På torsdag är det lektion på schemat. Blir intressant!

20110109

Red en kort sväng idag. Underlaget är under all kritik. Plaskvått och halt. Red mitt på dagen, uppehåll med omkring en plusgrad. Skrittade först, i lätt sits när vi var tvungna att ta oss genom drivorna. Efter det kom vi till en väg som blev plogad för knappt två veckor sedan. Den ligger precis invid skogsbrynet, så det har inte snöat mer. Där gick det bra att jogga i långsam trav. Efter det red vi in i skogen, där hade det kommit lite mer, men det var helt okej att skritta genom. Sedan kom vi till slutet av den plogade biten, vi red bara en liten bit i det oplogade innan jag vände. Fimpen hade gärna fortsatt men jag visste hur långt det är som vi hade varit tvungna att pulsa, det är inte roligt. Så vi vända och red tillbaka.

Sista biten som vi travade kom vi genom en vattenpöl, jag vet inte om det var att det skvätte, men då blev han rädd och stack i galopp. Lyckades hålla in honom efter ett tag då han verkligen inte ville lyssna. Vi skrittade tillbaka och då var det ingenting han reagerade på. Fixa idéer att han har börjat göra så? Överskottsenergi kanske? Det är hur som inte roligt. Han fipplade lite med huvudet idag, men inte alls lika mycket som igår.

20110108

Vi red tillsammans igen. Samma sväng som sist. Räknade om sträckan också. den vi red i onsdags var 7800 x 2, dvs drygt en och en halv mil. Igår red vi en sväng till om totalt två km, så gårdagens sträcka hamnade på drygt 1,7 km.

Vi kom iväg mitt på dagen. Det töade men vädret var fint. Hästarna hade båda stått i två dagar vilket kändes, de var pigga.  Busskuren som båda var livrädda för i onsdags var de inte rädda för igår. Vi började trava, Nevada i täten. Fimpen var pigg. Höll in honom i traven så att han inte skulle rusa på så mycket. Nevada har ju en högre hastighet i sin trav, vilket gör att han hamnar före Fimpen. Det vill Fimpen gärna kompensera genom att galoppera. Det får han gärna göra, men då en långsam galopp så att han fortfarande ligger efter Nevada. Fimpen vill helst lägga i högsta växeln och gå om. När han sedan kommit om slår han gärna av om han inte får rusa på i sin takt.

Vi varvade skritt och högre hastigheter. Nevada i trav och Fimpen i långsam galopp. En bil som stod parkerad vid vägen i onsdags var de då rädda för. När vi kom förbi den hade jag och Fimpen travat en bit och således låg Nevada en bit fram. Strax innan bilen går vi över i galopp. När vi sedan kommer jämsides med bilen låtsas han bli rädd och kastar sig fram i racergalopp för att komma ikapp Nevada. Tji fick han, jag bröt av så att vi kunde kika närmare på bilen. Gick förbi flera gånger, han var helt obekymrad över bilen.

När vi red in på extrasvängen fanns det en väg vi tänkt rida, oplogad men vi såg att andra ridit där sedan det snöat sist. Vi gick i spåren från dem, pulsade upp över knäna. Efter femtio meter såg vi dock att de andra vänt, då gjorde vi samma sak. Vi red en sträcka på 1,5 km där Fimpen låg i täten med en lite snabbare galopp när Nevada låg strax bakom i en stor trav. Fimpen låg på. När det kom en lite längre raksträcka ville han gasa på, vilket han inte fick. Däremot när det var lite uppför och svängde lite minskade han på takten och ville nästan slå av, det fick han inte heller.

På väg tillbaka mot stallet låg vi efter Nevada och började galoppera då försökte han dra och blev väldigt missnöjd när han inte fick göra det. När Nevada började trava i nedförsbacken och jag inte ville låta Fimpen gå över i trav redan blev han också mycket missnöjd.

En ny sak har han börjat med, han fipplar med munnen. Vevar med huvudet, fipplar med bettet, lägger tungan över osv. Så fort jag kortade tyglarna började han. Det tilltog i slutet av ridturen. Det är en ny grej, inget han gjort förut. Får se om det var en engångsgrej eller om det kommer fortsätta. Vi kollade munnen efter ridturen, utan att se några sår.

20110105

Idag var vi ute på en lite längre sväng med Den Balanserade Piloten och Nevada. Nevada har en historia av att vara lite rädd av sig. Överallt gömmer sig hästätande tigrar och andra hemska monster som helst av allt önskar sig en McNevada till mellanmål. Det gör att han helt plötsligt tvärvänder på en femöring varpå han antingen stannar eller fortsätter åt andra hållet. Det är ännu en anledning till att den mer balanserade piloten är just mer balanserad. Träning! Nåväl, under hösten och vintern när Fimpen varit iväg på militärskolan har det hela förändrats. Nevada har blivit mer stabil och inte allt lika hispig som han kunde vara förut. De har ju då ridit själva, utan sällskap.

Så idag så red vi tillsammans för första gången sedan Fimpen kom hem igen. Och det var genast mycket värre. Nevada hispar upp sig för något. Fimpen som gått hur stabilt som helst förstår direkt vad det är frågan om: LIVSFARA!!. Så han blir ju lika rädd som Nevada. Efter att vi gått ihop en ridtur hittar även Fimpen saker att bli livrädd för igen. Men jag är lite hård, tvingar förbi honom, ibland tvingar jag honom att gå tillbaka för att titta närmare på det livsfarliga.

Men, bortsett från den detaljen så gick det väldigt bra idag. Vi var ute i två timmar och tio minuter. På den tiden red vi ungefär 1,4 mil. Varvade skritt och trav på plogade, hårdpackade grusvägar. På en sträcka så turades vi om att rida om varandra i trav, väldigt bra träning. Båda hästarna tyckte att det var otroligt roligt, de låg på ordentligt. Efter att vi kommit ut på den trafikerade grusvägen igen då vi fortsatte trava där låg Fimpen på ordentligt, han trivdes inte med att Nevada låg i täten. Riktigt roligt att se att han tände till, det har vi varit oroade över förut. Just det att han inte visat någon gnista, vinnarskalle. Men den verkar finnas där!

En annan intressant sak vi noterade var hur olika hästarna går. På en sträcka red vi där det var plogat men sedan kommit en decimeter orörd snö. När vi red tillbaka samma väg såg vi direkt skillnad på Fimpens och Nevadas spår. Nevada lyfter mer på fötterna, hans ben verkar han dessutom föra lite mer runt innan han sätter ner dem i marken. Vi såg att när spåret började komma nära nesättningsplatsen så kom märkena "utifrån" så att säga. Fimpen å sin sida hade hela raka spår i snön, dock lyftes inte hovarna ur snön helst mellan stegen. Intressant att se!

Nu blir det lite lugnt några dagar, men på lördag är det dags igen. En längre sväng igen om vi har tur.

20110104

Underbart väder. Nio minusgrader så det kylde ordentligt i ansiktet, himlen klar bortsett från vid solen. Jag red samma runda som igår fast åt andra hållet.

Han bjöd mer framåt i skritten, men var fortfarande lite trög innan han kommit igång. Ville inte gärna skritta fort utan föll då över i trav när jag drev på. Efter att vi skrittat första biten travade jag långsamt en längre sträcka. Lite avbrott för skritt där snön fått det att driva igen och vid nedförsbackarna. Försökte att minska traven när vi höll trav och att öka skritten när vi skrittade. Det gick totalt sett väldigt bra. Han lyssnade fint hela rundan. Det märktes också att han fortfarande hade mycket ork kvar när vi kom tillbaka till stallet. Hela ritten tog en timme ungefär.

20110103

Idag var vi ute en sväng. För de som är bekanta med omgivningarna kan det vara intressant att veta vilken rutt vi tog. Höger utanför stallet, sedan höger igen vid infotavlan. Efter det höll vi vänster så vi kom tillbaka till stallet. Fimpen har under helgen varit ute med sin andra, betydligt mer balanserade, pilot. De skrittade en timme då han var fokuserad utan att krumbukta. De har plogat ridvägarna i torsdags, så det har fallit lite mer snö, men är betydligt bättre än förut. Nu ligger det bara någon decimeter på de flesta ställen. Utom där det drivit igen då.

Innan jag inleder att berätta om vad som skedde idag vill jag passa på att berätta ungefär hur min egen skicklighet i sadeln. Den är kass. Jag har absolut noll och ingen balans. I övrigt är jag relativt ringrostig, men det är balansen som ställer till det. Men det ska komma tillbaka med tiden, är min plan.

Nåväl, till dagens upplevelse! Jag kommer till stallet på eftermiddagen. Vi kommer iväg ut vid tretiden vilket är senare än jag beräknat från början. Eftersom jag tänkte att den andra piloten red dagen innan kortar jag stiglädren två hål. Det hade jag inte behövt känner jag när jag sitter upp, men de är inte så fasligt korta så jag tänker att jag rider med dem iallafall. Han känns lite seg i början. Vill gärna gå i slow motion. När jag driver på ökar han gärna, men bara till trav. När jag saknar av kommer han återigen in i den lååångsamma skritten. Efter infotavlan börjar han gå i sicksack ut i snövallarna, jag gissar att han vill kissa men när jag låter honom stanna snurrar han bara runt. Efter att vi ridit en bit kissar han i alla fall vilket gör att jag kan koncentrera mig på att få honom att öka farten i skritten igen. Det går sådär. Efter bron över diket börjar vi trava, jag får hålla i honom lite för att han inte ska rusa på. Får under en sträcka växla mellan trav och skritt då det drivit igen en del.

När jag kommer i den långa uppförsbacken går han över i galopp, gissningsvis för att det var jobbigt. Eftersom lädren är lite för korta fortsätter jag i lätt sits även efter uppförsbacken, jag har helt enkelt inte balans nog att sitta ner när lädren är så korta som de är. Vi fortsätter galoppera på raksträckan, i en rätt lugn galopp. I slutet av sträckan tror jag att han börjar tycka att det är jobbigt, eller om han var tvungen att kolla om det kanske stack upp någon mumsig gren ur gräset, oavsett vilket så sänker han huvudet. Vilket gör att sadeln som jag står i lätt sits i börjar slutta lite framåt. Samtidigt som han har halsen nedåt, vilket gör att jag inte har något att ta tag i. Jag inser att det nog är bäst att börja se ut en bra landningsplats. Jag gör en snabb fundering och bestämmer mig för att hålla i tyglarna, jag vet inte alls hur han reagerar om jag druttar när vi är ensamma ute.

Sagt och gjort, jag kastar mig framåt åt vänster innan jag hinner ramla, och gör en inte alltför graciös kullerbytta på huvudet. Lite öm i huvudet men annars känns det bra, Fimpen stannade direkt men jag vet inte om han gjort det om jag inte hållit i tygeln. Då till nästa projekt, det vill säga att komma upp igen. Lättare sagt än gjort. De där läskiga snövallarna äter ju hästar om de står bredvid dem en längre stund, ni är väl försiktiga där ute? Till sist lyckas jag få honom att stå still bredvid vallen. Då inser jag att de är för mjuka för att hålla för att jag skjuter ifrån med ena foten samtidigt som jag har andra foten i stigbygeln. Det är bara att ge upp och vandra vidare. Hittar efter en stund en sten, en halvmeter ifrån snövallen. Men efter mycket om och men inser jag att jag inte kommer att få Fimpen att gå igenom vallen. Jag fortsätter innan jag till sist lyckas hitta en sten som jag kan ta mig upp med hjälp av.

Vi skrittar vidare, nu är Fimpen mycket mer framåt. Travar en liten bit men skrittar sedan hela vägen tillbaka. Han hade mycket mer ork, men eftersom det var så sent började det tyvärr skymma vilket gjorde att vi var tvungna att rida hem igen. Vi var ute ungefär en timme. Är lite öm i nacken nu men det var jag redan innan jag använde den som stötdämpare så det ska nog inte vara någon fara. Planen är att rida en lite längre sväng imorgon.

20101228

Den 27:e red vi i över 2,5 timmar och åkte sedan transport i ungefär lika lång tid. Därför ska dagens ridning bara vara en kortare skrittpass för att han ska få sträcka lite på sig.

Fimpen står inne när jag kommer till stallet, hagpolaren Nevada är redan ute. Det går smidigt att fixa iordning honom och vi kommer snart ut i den mulna deceberförmiddagen. Samtidigt kommer några hästar ur grannstallet ut, de ska visst också rida ut. Vi skrittar iväg. När vi kommer runt byggnaden så börjar han tramsa litegrann, parkeringen är visst fylld av sabeltandade tigrar! Efter att jag bestämt upplyser honom om att så inte är fallet litar han till sist på mig. Vi knallar alltså vidare. Vid sommarhagen börjar Fimpen inse att han faktiskt är själv ute, bäst att ropa lite på de andra. Men han fortsätter lugnt framåt när jag ber honom. Han fortsätter gnägga en bit till, i slutet av sommarhagen gör han en piruett för att se hur det ser ut bakom honom. Grannhästarna rumstrerar en bit bort. Efter att ha spanat in dem fortsätter han framåt när jag ber honom.

Han bjuder framåt och går på i vägvinnande skritt. Gnäggar någon gång till men är lugn. När jag driver lite på honom för att öka skritten går han hellre över i trav. Under hela tiden vi befinner oss på vägen gör han inte ett enda försök till att knipa kvistar ur buskar och träd. När vi kommer bort till stallet vi rider förbi gnäggar han flera gånger men har inga problem när jag vill att han ska fortsätt framåt. Blir mer fokuserad när vi måste pulsa i snön. När vi kommer fram till bron upptäcker han den hungriga lokatten som gömmer sig bakom bänken, redo att kasta sig över oss när vi rider förbi. Hemskt nog vägrar jag dock lyssna vilket gör att vi trots de stora farorna rider förbi bänken ändå. Över bron är det inga problem.

Nu börjar vi närma oss stallet, det är bara en stor snödriva kvar innan vi kommer upp vid hagarna. Halvvägs genom snödrivan upptäcker Fimpen infödingarna, som med sina spjut gömmer sig bakom elskåpet! Ve och fasa! Men det är inga problem att gå förbi dem efter att jag bett honom bestämt med skänkeln. Sedan är det bara skritten till stallet kvar, inga överraskningar där. Sedan får Fimpen komma ut i hagen till Nevada för resten av dagen.

Nya skor fick han igår. Sedan bär det av igen i början av nästa vecka igen. Jag återkommer.